mirowskan

...är dagar som jag saknar dig så fruktansvärt.

För varför ska livet vara så förbannad orättvist? Varför ska någon man älskar dö ifrån en, långt innan det egentligen är dags?

För det skulle ju vara du och jag, vi mot världen. Vi hade ju bestämt det.

Ibland kan jag bli så jävla förbannad. Hur i helvete kunde du bara lämna mig? Hur tusan kunde jag tillåta dig att gå?

Men sen minns jag. Din plågade blick när du knappt kunde gå mellan sjukhagen och stallet. Hur du gick rakt in i transporten utan att ens orka tjaffsa minsta lilla när vi skulle till veterinären. Hur du knappt orkade äta upp dina bananer de sista dagarna. Hur mycket du gick ner i vikt de där sista dagarna. Hur du blev sur och grinig, hur din mage pajjade av alla mediciner...

Och nånstans vet jag ju, att jag gjorde rätt. Det är inte rätt att hålla kvar sin kärlek när sånt här händer. Hur mycket man än älskar. För kärleken kan inte läka alla sår, och inte heller tiden.

Och jag minns din glädje sista veckan, när vi visste att det var kört. När vi tryckte i dig massvis med smärtstillande 3 ggr om dagen och sket i alla restriktioner.

Jag minns hur du bockade och krumbuktade som en tok i hagen när jag släppte ut dig, när all smärta var borta. Jag minns hur du busade med mig, och gjorde allt som du visste att du egentligen inte fick, men som jag lät dig göra ändå.

Jag minns att du började gnägga mot mig igen när jag kom, att du kom galopperande när du hörde min bil.

Och jag minns att jag bad till gud varje dag att du skulle bli bra. Hur jag desperat ringde veterinärer och försäkringsbolag för att någon skulle ge dig en chans till.

Jag vet att jag gjorde det enda rätta som lät dig gå, att det hade varit sanslöst själviskt att hålla dig vid liv när du var så sjuk. Jag vet att jag hade lovat dig att du aldrig mer skulle behöva lida, aldrig mer vara rädd.

Jag vet allt detta.

Så varför i helvete ångrar jag mig för?

För det går inte en dag utan att jag tänker på dig, saknar dig, ångrar mig. Är förbannad på mig själv för att jag lät dig gå, men ändå så fruktansvärt glad över att jag faktiskt hade modet och kärleken till att göra det enda rätta.

Men ändå. Kan du inte bara komma tillbaka så allt blir bra igen?

When you left, I lost a part of me...