Wancopanco.
Känner att jag inte riktigt klarar det här... Mår skit av att se ännu en häst stå och sakta tyna bort i en box...
Jag vet ju att veterinären sa att vi skulle tänka positivt och att det förmodligen kommer att sluta bra, men efter det som hände förra året så har jag redan nu börjat stänga av alla känslor. För veterinärerna sa ju samma sak förra året. "tänk positivt, allt kommer bli bra, det ser inte så farligt ut".
Och sen hände ändå det som aldrig skulle hända.
Och om det händer igen så kommer jag inte klara av det... För jag har ju hunnit fästa mig vid den lilla nerviga galningen.
Jag vill inte sjunka sådär långt ner i deppet igen. Aldrig mer.
Så istället stänger jag av. Gör bara det jag måste i stallet. Försöker att inte tänka, inte bry mig.
Men det funkar inte... Snälla lilla häst, bara bli frisk...
Jag vet ju att veterinären sa att vi skulle tänka positivt och att det förmodligen kommer att sluta bra, men efter det som hände förra året så har jag redan nu börjat stänga av alla känslor. För veterinärerna sa ju samma sak förra året. "tänk positivt, allt kommer bli bra, det ser inte så farligt ut".
Och sen hände ändå det som aldrig skulle hända.
Och om det händer igen så kommer jag inte klara av det... För jag har ju hunnit fästa mig vid den lilla nerviga galningen.
Jag vill inte sjunka sådär långt ner i deppet igen. Aldrig mer.
Så istället stänger jag av. Gör bara det jag måste i stallet. Försöker att inte tänka, inte bry mig.
Men det funkar inte... Snälla lilla häst, bara bli frisk...
Kommentarer
Trackback
