mirowskan

Det är sånna här dagar jag saknar dig, dagar då det egentligen inte har hänt någonting.

Dagar som bara kommer och går, och som jag knappt kommer minnas nästa vecka.

Jag saknar dig så mycket att det känns som om hjärtat inte räcker till. Det gör så ont i hela kroppen att jag bara vill lägga mig ner och skrika tills all sorg försvinner.

Och jag känner mig så löjlig, för hur kan jag fortfarande sitta och gråta över en häst? För alla andra måste det framstå som jättekonstigt...

Men jo - jag gråter fortfarande. Inte varje dag, sådär som jag gjorde i början. Men ofta.

Och smärtan finns alltid där, någonstans i bakhuvudet.

För du är borta. Och med dig försvann en stor del av mig.

Jag trodde ju vi skulle få hela livet tillsammans! Att du skulle få somna in, lugnt och stilla, om en sisådär 20 år. Du var för i helvete bara 12 år gammal!

Det är så orättvist! Överallt står det hästar vars ägare knappt bryr sig. Hästar som är elaka, konstiga och opersonliga. Men vem var det som var tvungen att dö?!

Jo du - världens finaste ponnyskrutt, mammas bebis, världens mest personliga häst som var älskad av alla och så snäll att småbarn kunde rycka dig i morrhåren utan att du brydde dig ett skit. Min bästa vän, ponnykillen som kände mig utan och innan och som jag utan problem litade på till 110%.

Du dog. Och DU lämnade mig ensam kvar. Och jag är så jäkla arg över det, över att livet kan vara så fruktansvärt orättvist!

Vi skulle ju bli gamla ihop! Du skulle ju lära Leo rida, du skulle ju finnas där när jag förverkligade mina drömmar och blev vuxen på riktigt. DU SKULLE ALLTID FINNAS DÄR!

Men du försvann. Och kvar framför datorn sitter jag och gråter, med ett hjärta som skriker av sorg och saknad efter dig.

Fy i helvete vad jag saknar dig, hela dig, allt vi någonsin gjorde. Jag ville inte bli lämnad ensam kvar, det var ju inte såhär det skulle sluta!